TRE MÄN I EN BÅT.

OM SIGFRID SIWERTZ ROMAN SALTSJÖPIRATER

Conny Svensson

Författare vill ibland upprepa gamla framgångar, och läsekretsen möter gärna välkända fiktionsgestalter på nytt. Sir John Falstaff återkom bland Windsors muntra fruar, Röda rummets unga bohemer bytte som medelålders män lokal till Götiska rummen, och Sherlock Holmes hämtades upp från sin grav i alperna. Sigfrid Siwertz handlade onekligen efter högsta föredöme när han 1931 skrev Saltsjöpirater, en fortsättning på den tjugo år gamla succéromanen Mälarpirater.

Allt tycktes upplagt för en ny framgång. Siwertz var i början av trettiotalet en etablerad och mycket populär författare; hans namn på ett bokomslag garanterade publikuppskattning och god försäljning. Marknaden förbereddes genom att Saltsjöpirater lästes som följetong i radion under hösten, innan bokupplagan släpptes ut i november. Året innan hade radioföljetongen som genre introducerats i Sverige genom Hjalmar Bergmans mästerverk Clownen Jac. Att Siwertz roman ansågs värdig att efterträda en sådan föregångare vittnar om de stora förväntningarna.

Författaren och förlaget fick dock erfara att bokmarknaden är oberäknelig. Att producera bästsäljare på beställning är inte lätt, och denna gång slog det slint alla goda avsikter och planer till trots. Många år senare säger sig Siwertz ”med en liten udd av bitterhet” minnas hur det han då hade att berätta ”intresserade inte i någon högre grad varken kritiken eller publiken”.  Minnesbilden är riktig. Uppgifter i Bonniers förlagsarkiv visar att Saltsjöpirater sålde betydligt sämre än Siwertz övriga verk från denna tid,  och inte heller bland radiolyssnarna tycks romanen ha vunnit önskat gensvar.  Pressens recensenter var påfallande negativa i sina omdömen, med gamle vännen John Landquist som entusiastiskt undantag. 

Genomgående utfaller kritikernas ofrånkomliga jämförelser med Mälarpirater till den nya romanens nackdel. Saltsjöpirater karakteriseras som en utpräglad mellanbok och en onödig spekulation i tidigare framgång. Invändningarna gäller framför allt den anekdotiska framställningsformen och det lyckliga slutet med frieri och äktenskap, som ansågs vara alltför konstruerat. 

Receptionen gjorde knappast rättvisa åt författarens intentioner.  Visserligen är Saltsjöpirater ett – om man så vill opportunistiskt – försök att skriva en populär fortsättning på en populär roman, men samtidigt hade Siwertz vidare ambitioner. Hans avsikt var att skapa en symbolisk eller allegorisk roman som gestaltar filosofiska och ideologiska problemställningar. Segelbåten på farofylld färd över Östersjön är också det lilla Sverige på världspolitikens stormiga hav, och de tre männen ombord motsvarar samhällsklasserna i strid och samverkan. Också i Mälarpirater möter inslag av tidsdiktning, men de ägnas betydligt större utrymme i den senare seglarskildringen. Min studie gäller denna centrala tematik i Saltsjöpirater.

Sambandet mellan de båda romanerna är uppenbart, och Siwertz kan sägas vara inbegripen i en intertextuell dialog med sig själv som yngre författare. De agerande huvudpersonerna är desamma, och än en gång skildras episoder under en sommars segling. Förutsättningarna har dock ändrats, eftersom pojkarna blivit medelålders män som inte njuter sommarlovets frihet utan temporärt har tagit semester från yrkeslivet. Då, i Mälarpirater, var det 1890-tal och fred rådde i Europa. I Saltsjöpirater utspelas äventyren sommaren 1918 under världskrigets sista år, och Finlands inbördeskrig har just avslutats.

   Vindrosen hette barndomens farkost, dess motsvarighet tjugofem år senare kallas Saltkråkan. Namnbytet från poetisk ros till prosaisk kråka framhäver att seglarna förändrats, att juvenila framtidsdrömmar övergått i mannaårens desillusion. Saltsjöpiraterna vallfärdar till det förflutna, de seglar in i Mälaren och finner allt så instängt och smått. Insjölandskapet framstår nu som ”små fjärdar och långa, smala sund med ljumt, grönskimrande, oklart vatten” (s.39). Vindrosen är för den vuxnes avslöjande blickar en ömklig eka, och de tre männen känner medlidande med sin barndom.

   Här väntar inga äventyr och Saltkråkan styr ”ut ur det gångnas tysta vikar och bort mot nuets blåa, blåsiga skärgårdssommar” (s.62), eller för att citera författarens karakteristik flera år senare: ”-ut på livets större och blåsigare vatten”.  Östersjön erbjuder vida horisonter, men är krigets hav i motsats till den idylliska Mälaren. Mötet med en på Gotland internerad matros från tyska örlogsflottan ger ”en fläkt av stora, enkla öden, fjärran från allt slarv och småkryssande hit och dit” (s.201). Världen har blivit större men också ofattbar, och seglarna tvivlar nu på resans mål och mening.

Mälarpirater slutar med att pojken Georg förvandlas till man då han griper rodret från busen Fabian. Den symboliska handlingens innebörd kan knappast missförstås; mobben och underklassen bör hållas kort, borgerskapet övertar lämpligen ansvaret för samhällsskutan. Sommaren på Mälaren får dessutom ett lyckligt slut genom att pojkarna rådigt löser en mordgåta, varigenom en oskyldigt dömd blir frikänd. Också i Saltsjöpirater möter sommarseglarna våldet, men då i krigets institutionaliserade former. Den medmänskliga handlingen förfelar nu sin verkan. Välviljans föremål är den tyske matrosen, som överlämnas till sina landsmän på Östersjön varpå fartyget torpederas av en brittisk ubåt. Sjömannen kommer aldrig hem till familjen i Kiel. Om Mälarpirater slutar med en handlingens trosbekännelse, ter sig aktivismen i Saltsjöpirater meningslös. I den sistnämnda romanen finner man ingen upphöjd sak att tro på och ägna sina krafter, och slutkapitlet leder istället till äktenskapslycka och idyll.

     Seglatsen 1918 börjar på farofyllt hav och slutar i skyddad hemmahamn. Resans symboliska dimensioner är uppenbara. Motsättningarna mellan klasser och nationer motsvaras av stridigheterna bland ”tre dödsjäktade män i ett nötskal till båt – och under världskrigets fjärde år, då alla hade galenskapen i nerverna” (s.246). Parallellen dras uttryckligen i romantexten: ”Hela mänskligheten var ju som besättningen på en liten båt som seglar fram i mörka natten. Varför myterier, mord och hat och söndring under dessa stjärnor?” (s.280). Ur erfarenheterna växer tveksamhet och misstro. Kryssningen mot hemmahamnen omnämns som sträv och illusionslös, och mänsklig resignation överförs till personifierad materia: ”Saltkråkan föreföll trött. Hennes skrov var fullt av suckar. Hon strävade fram villigt fast utan entusiasm” (s.252).

Någon vecka efter världskrigets utbrott underrättades allmänheten genom notiser i stockholmspressen om hur denna händelse drabbat Siwertz. Bland braskande rubriker och frontrapporter kunde inhämtas att den svenske författaren med hustru och god vän under segeltur hade överraskats av den europeiska storkonflikten. Båten måste lämnas kvar i Åbo eftersom det var förbjudet för fartyg att lämna hamnen, och svenskarna tog sig hem landvägen per tåg.  Några år senare for Siwertz över till Åbo och seglade hem sin koster,  och dessa erfarenheter från krigsåren begagnades sedan i Saltsjöpirater. I romanens upptakt anländer bröderna Georg och Erik Schalén, kända från Mälarpirater, till Runsala utanför Åbo i samma ärende som en gång bokens författare. Första sidans beskrivning av staden i juni 1918 bygger på självsyn, och brödernas reaktioner överensstämmer säkert med Siwertz egna då han vid samma tidpunkt var på platsen: ”För tusan, Åbo var ju ändå en befriad stad i det befriade Finland! Äventyrsstämning och segerkänslor lågo ändå i luften efter det långa ryska trycket, den röda terrorn!” (s.5f). 

Tack vare ett märkligt sammanträffande av det slag som gärna tillgrips i romanintriger befinner sig även busen Fabian (likaledes känd från Mälarpirater) tillstädes, och har som varvsarbetare varit med om att reparera den övergivna segelbåten. Så återförenas trion och äventyret kan ges i repris tjugo år efter premiären. En kritiker skrev något maliciöst, att författaren låtit personerna ”fira en glad uppståndelse”. 

Minnen från Finlands inbördeskrig fungerar som ackompanjemang genom berättelsen. Fabian har låtit sig lockas att medverka som huligan och rödgardist, och även om hans våldsdåd i Åbolands skärgård avslöjas sent har sanningen dessförinnan förberetts genom många och inte alltför subtila antydningar.

För Siwertz var det otänkbart att socialistiska politiker kunde ha ädlare bevekelsegrunder, de var för honom närmast axiomatiskt arbetsskygga skojare som utnyttjade den proletära massan för egna syften. Det revolutionära fotfolket framträder i första kapitlet av Saltsjöpirater i gestalt av en finsk varvsarbetare, vilken beskrivs som dolsk och primitiv, fylld av ”upprorets hat och befrielsekrigets kulsprutesmatter” (s.9). Det är dock inte klasshat eller ondska som driver Fabian, han representerar snarast den viljelösa hop som hetsas upp och manipuleras av samvetslösa ledare. Av feghet deltar han i mordet på en skärgårdsbonde, det ter sig nämligen alltför riskabelt att vägra deltaga i den kollektiva huliganismen. 

Inga moraliska betänkligheter lägger hinder i vägen, den moderna underklassen saknar hämmande normer och Fabian följer impulser och minsta motståndets lag. Så finns också hos honom en obestämd känsla att hela livet varit orättvist behandlad, att andra borde få betala för gamla oförrätter. Den lättjefulle Fabian längtar även efter att njuta de välbärgades bekväma tillvaro, givetvis utan att ta på sig medföljande förpliktelser. Vid ett tillfälligt strandhugg tar han sig olovligt in i en slottsherres sovrum, och onekligen går de intertextuella associationerna i riktning mot Holbergs Jeppe när busen Fabian berusad och fullt påklädd sover sin ”sömn som icke var oskuldens” (s.156) i den adliga paulunen. Budskapet är lika tydligt hos Siwertz som hos den danske komediförfattaren; samhällsklasserna har sina bestämda platser, skomakaren bliver bäst vid sin läst.

Fabian erinrar inte bara om Jeppe på berget, han äger också en litterär föregångare i vilden Caliban. I sina reseskildringar från tjugotalet  beskriver Siwertz urinvånarna i Söderhavet och Ostindien som promiskuösa och lättjefulla. Den sexuella friheten nämns med indignerad förtjusning, och det lockande i livsstilen framhävs i Lata latituder genom illustrerande fotografier av lättklädda infödingskvinnor. Abessinierna sägs vara notoriskt opålitliga och odugliga till ordnat arbete. Skall något utföras ”kräves det hövdingarnas föredöme”.  I sin pittoreska miljö finner Siwertz det ansvarslösa levernet charmfullt och förlåtligt, men värre är när svensken uppvisar samma läggning som polyneser och abessinier. Fabian ter sig som en urban och degenererad vilde, i avsaknad av allt det stolt måleriska som Siwertz tyckte sig se hos naturfolken.

Underklassaren Fabian tillskivs den sexuella aptit och förmåga utöver det vanliga, som i populär mytbildning ofta ansetts utmärka vildar och negrer. På den erotiska tävlingsarenan vinner han lättköpta framgångar, ohämmad av sedlighetsnormer finner han sinnlig njutning i tillfälliga förbindelser med likasinnade. Kläderna gör mannen, säger talesättet. Med Fabian är det tvärtom: ”Han steg upp ur sina halvdana paltor som en kvinnornas man med bruna smidiga ben, en böjlig rygg med vackert välväxta skuldror och överhuvud alla de resurser, som kunna uppskattas av det andra könet” (s.27).

  Kaka söker maka. Fabians midsommarerövring är ”en söt men tydligen rätt enkel stadsflicka, bokbinderska eller något sådant och utrest ensam över helgen med det fasta uppsåtet att ha roligt” (s.76). På dansbanan i sin kavaljers armar utstrålar hon naken erotisk förväntan, ”blicken borta och munnen halvöpen, och små svettpärlor på överläppen” (s.78). Sådana fröjder är förmenade den pliktmedvetna kulturmänniskan med ansvar för morgondag och framtid. Med avund betraktar Georg den proletäre förförarens ansikte, ”där en kärleksnatts mödor stodo att läsa i tydlig skrift” (s.88).

Samma avund känner Georg inför Fabians förmåga att skamlöst njuta av den totala sysslolösheten. Den arbetsovillige har till Sverige överfört ”den belåtna lättjans värld”, som Siwertz talar om i sin abessinska resebok (s.253). Här som i Afrika blir dock nyttigt arbete utfört endast om hövdingarna uppträder bestämt. Västerlandets utveckling förutsätter oförändrade maktförhållanden på arbetsplatserna: ”Du ligger i skansen, Fabian. Och du är avlönad gast enligt vår överenskommelse” (s.17).

Som vilde och tillika brottsling står Fabian utanför borgerlighetens ordnade samhälle. Den italienske kriminologen Cesare Lombroso hävdade i sitt berömda arbete L’uomo delinquente (1876 och flera senare upplagor), att det finns födda förbrytare vilka lätt låter sig identifieras genom karakteristiska detaljer i utseendeet. Dessa föreställningar har fått betydelse för svensk skönlitteratur, och anammades för en tid av exempelvis Strindberg och Geijerstam.  Redan i Nordisk familjeboks artikel om Lombroso (1912) konstateras att dennes teori är ”öfvergifven af den nutida vetenskapen”. Vid trettiotalets början levde idéerna kvar som populära klichéer, och deras förekomst i en roman behöver inte bero på direkt samband. Om Siwertz tog del av Lombrosos arbete, på originalspråket eller i översättning, var det egentligen inte nödvändigt att läsa texten. Rikt förekommande illustrationer räckte att förmedla kunskap om förment typiska förbrytarfysionomier.

I alla händelser uppvisar Fabian påfallande många av de karakteristika som enligt Lombroso utmärker brottslingen. Sålunda har även han sammanväxta ögonbryn och låg panna, mörk och hes röst, kvinnligt vek mun samt framträdande skäggbotten. I överensstämmelse med bovsignalementet är Fabian vidare tatuerad, älskar att klä sig pråligt och uppträder fräckt eller inställsamt allt efter omständigheterna. Till de säkra kännemärkena hör också fegheten, lättjan, det promiskuösa levernet och det omåttliga bruket av alkohol.

Helt annorlunda förhåller det sig med busens kontraster, de välartade bröderna Georg och Erik Schalén. Ledmotiviskt omtalas den förstnämndes ”hederliga ansikte”. I övrigt har Georg rakt ljust hår och intelligent blick bakom glasögonen, medan Erik har ett förflutet som idrottsman och därför gör ett spänstigt och sportigt intryck. Betecknande nog är hans mun inte kvinnligt vek som Fabians utan ”myndig” (s.8). Bröderna tillhör samhällets kulturbärande skikt, och romanen utmynnar i en hyllning till ”det stora, verkliga, häpnadsväckande äventyret, det är ändå – kulturen. Ja, samhället, ordningen, vetenskapen, kulturen, vårt samlade anlopp mot kaos” (s.301). Denna livsgärning utföres inom skilda verksamhetsområden, av Georg som professor – dock i en så nyttig disciplin som skeppsbyggnad – och av Erik som affärsman. De motsvarar troligen preferenser hos författaren själv. Georg är likt Siwertz intellektuell och filosofiskt intresserad, Erik har övertagit sin upphovsmans idrottsintresse och faiblesse för praktisk handling. 

De två bröderna för gemensamt befäl på Saltkråkan. I den rollen står de för lag och ordning, utveckling och framsteg. Därtill framställs de som vår tids sanna hjältar. I den medeltida legenden är det Sankt Georg som dödar draken och frälser folket, och hans sentida namne utför motsvarande bragd i Saltsjöpirater. När minor dyker upp i farvattnen reagerar Fabian med vettlös skräck, medan Georg uttryckligen liknas vid helgonet då han med båtshaken stöter undan de explosiva vidundren. Bildspråket förstärker de medeltida och ridderliga konnotationerna; sydvästen liknas vid en hjälm, minan är en drake och segelbåten en skenande häst. Berättaren konstaterar att Georg ”befann sig tydligen i den sinnesförfattning vari hjältedåd utföras” (s.243).

Inom borgerligheten lever alltså höviska och heroiska ideal kvar, men bara där. Fabian är pultron, och aristokratins representanter är bisarra original som beskrivs anekdotiskt. Dit hör exempelvis den så kallade regnfideikommissarien, en excentrisk herre som symboliskt nog tillhör en utdöende ätt. Rollerna är fördelade en gång för alla. I krigstid blir män som Fabian mördare, medan Georg och hans likar visar sig vara hjältar.

I Selambs (1920) gav Siwertz en ingående skildring av rövarkapitalismens härjningar, för att i den omfångsrika bokens sista mening abrupt introducera en ny motståndare: ”Systemet Selambs bästa tid är förbi, och massegoismen är väl nu den största faran.” I äventyrsromanen Hem från Babylon (1923) beskrivs ryska revolutionen närmast som ett verk av judar och fyllbultar, varpå en enträgen maning riktas till den borgerliga läsekretsen: ”Men ni måste skaffa er en klasskänsla lika stark som proletärernas, om det inte skall bli för kusligt i världen. Glöm aldrig den ryska läxan!” (s.76). Ett viktigt tema i Saltsjöpirater är just denna mot underklassen riktade solidaritet, dess nödvändighet och svårigheter.

Georg talar raljerande om ”trekropparsproblemet” ombord på Saltkråkan. Ofta löses detta instinktivt genom att besättningen grupperar sig två mot en. I regn eller stiltje avstannar arbetet, bröderna spelar då schack medan Fabian ”stuvas undan” med en detektivroman (s.141). I lyckligaste fall sker beslutsprocessen i parlamentariskt föredömliga former, parterna framför sina synpunkter varpå debatten leder till att den klokaste åsikten segrar: ”Det blev som Erik ville och Georg som icke kunnat framlägga några verkligt övertygande skäl för sitt förslag fick ge med sig för denna gång” (s.63). Fabian deltar inte i diskussionen och tillspetsat uttryckt kanske Siwertz här tänker sig en utopisk riksdag, där de borgerliga partierna kommer till beslut utan socialisters hörande. 

Sämre går det när Fabian tillåts få inflytande. Man kan notera att då Saltsjöpirater skrevs hade Sverige i drygt ett decennium styrts av minoritetsregeringar och koalitioner, med eller utan socialdemokrater. Också ombord på Saltkråkan uppstår ett politiskt intrigspel, som sätter den borgerliga sammanhållningen på prov. När Saltkråkans män möter en gemensam fiende utifrån, duger den skrupelfrie Fabians tjänster. Ont måste bekämpas med ont, och med hjälp av fula knep lyckas bröderna återfå stulen egendom. Dylik samverkan ter sig försvarlig, en annan sak är att utnyttja Fabians bravader för egen vinning. Denne förstör med Eriks tysta bifall en telefonledning, varigenom ett plötsligt dödsfall inom finansvärlden hemlighålles så länge att aktier hinner avyttras före befarat kursfall. Kortsiktigt tjänar Erik på denna tillfälliga koalition, men maktbalansen rubbas. Det uppstår en förrädisk intressegemenskap och demoraliserande känsla av maskopi, där  Fabian utnyttjar varje eftergift i ”kittlande lust att pröva hur långt han kunde gå,  att kokettera med sina bravader” (s.165). Så går det således när borgerligheten ger sig in på kohandel och kompromisser med socialistiska politiker, som bara blir desto mer pockande i fortsättningen.

Bröderna tillämpar olika strategier i sina mellanhavanden med Saltkråkans gast. Den barske och befallande Erik är inte främmande för slag och handgripligheter. Uppfostran är ändå meningslös, busen låter sig inte reformeras: ”Sån var han för tjugufem år sen och sån kommer han att förbli.” (s.248). Georg däremot uppträder vänligt och till och med vädjande, alltid villig att förstå och förlåta. Affärsmannen Erik är militant konservativ och antisocialist, medan den välmenande liberalen Georg vill vinna fienden för sin sak istället för att bekämpa honom.

Gång på gång visar det sig att mildhet uppfattas som svaghet. Eriks uppfattning bekräftas ända tills Fabian i romanens slut för en gångs skull visar sig värdig visat förtroende. Fabian betros av Georg med bankärende, och till Eriks häpnad försvinner inte budet med pengarna. Den blide Georg får äntligen triumfera: ”Kära Erik, det finns en annan människokännedom än den man förvärvar under gulaschaffärer” (s.282).

Romanens innebörd tycks vara att båda bröderna har rätt, var och en på sitt sätt. Erik utgår som pragmatiker från daglig erfarenhet, Georg agerar som utopist. I framtiden kanske underklassen avsvär sig klasshat och egoism för att bli lika osjälviskt ansvarsfull som borgerligheten var för Siwertz. Frågan gäller inte om Erik eller Georg bäst förstått Fabian, det är han som måste forma framtiden genom att välja mellan det goda och det onda.

I Saltsjöpirater gestaltas symboliskt inte bara politiska utan även estetiska problemställningar. Texten får därigenom en mångtydig dimension som erinrar om Almquists Ormus och Ariman. Det skenbart onda visar sig frigörande från tvång, som när Ariman nattetid omformar Ormus trista skapelseverk. 

De tre männen berättar gärna historier, för varandra eller villiga lyssnare i övrigt. Som muntlig berättare är den torrt saklige Georg omöjlig, och i den rollen gör han rättvist fiasko. Fabians historier däremot vinner allmän uppskattning. Inför hans fabulerande ger sig publiken på nåd och onåd medan den grips av ”lögnen och lögnens förställning” (s.168), nödvändig i livet som i litteraturen. Fabian omtalas följdriktigt som ”artist”, men på samma gång är han ”lättlevande och ansvarslös, oförsynt och förförisk – som fantasien” (s.287). Han hyllas ingalunda som diktarideal och Östersjöns Apollon, tvärtom är Fabians konst otillräcklig eftersom den enbart bygger på fantasiens ingivelser. De ofta makabra berättelserna ger uttryck för en primitivt oskolad berättarbegåvning  i avsaknad av det Saltsjöpirater vill ge en föreställning om, ”enhet i mångfalden, en yttersta princip” (s.292). Den sanne diktaren förenar Fabians inbillningskonst med Georgs kunskaper, så att lögnen underordnas i sanningens tjänst och verket förmedlar insikt. Kulturen är det stora äventyret, då måste även romanen vara en kulturskapelse – som Saltsjöpirater. Svaret på den metalitterära diskussionen är romanen själv.

Bildad och burgen medelklass ställs mot underklass, kultur mot natur, sanning mot fantasi. Dessa antiteser upplöses i vad som kunde kallas hierarkiska synteser, där dikotomiens ena led är överordnat det andra. Saltkråkan kan inte undvara Fabian, men bröderna för befälet ombord. Kulturens lag och ordning hejdar kaos, och människan blir samhällsvarelse. Utan lögn kan dikt inte skapas, men diktarens uppgift är att rena det lögnaktiga och låta det tjäna högre syften. 

I Saltsjöpirater och andra verk av Siwertz, liksom i författarens privatliv, tycks seglandet vara en metafor för litterärt skapande. Det är ett planerat äventyr med hjälp av sjökort och kompass, där kulturmänniskan vid rodret både upplever och kontrollerar naturen omkring sig. Att segla var att skriva.

Noter