CAMUS OM CALIGULA
De tyska nazisterna utrotade judar och i bolsjevikernas Sovjet kunde den dödliga terrorn drabba vem som helst. Fasansfulla despoter och envåldshärskare uppträder genom hela världshistorien. Under antiken saknas inte skräckinjagande föregångare till Hitler och Stalin. De romerska kejsarna Caligula, Nero och Heliogabalus ägde förvisso ond vilja men resurser till massmord genomförda i industriell skala fanns inte på deras tid. Övriga romerska härskare utmärkte sig inte för altruistiska böjelser, men första platsen i detta moraliska monsterkabinett måste nog ges till Caligula. I storhetsvansinne överträffar han alla andra. Eftervärlden har förundrats över den måttlösa grymheten hos de romerska härskarna och deras sentida motsvarigheter. Vi frågar oss inför dessa excesser i våld: ”Varför?” Frågan är inte lätt att besvara, kanske finns inget svar.
Caligulas korta regeringstid (37-41 e.Kr) framstår alltså som ett skräckvälde utan like. Den första skildringen av hans illgärningar ger historieskrivaren Suetonius i sina kejsarbiografier från början av 100-talet e.Kr. Senare tiders populärhistoriska och skönlitterära framställningar av romerska kejsares liv går ofta tillbaka på dessa porträtt. Suetonius undviker att moralisera, men inför Caligula har han svårt att hålla tillbaka sin avsky. Sålunda låter han en replik av Caligula sammanfatta dennes syn på mänskligheten: ”Kom ihåg att jag har rätt att göra vad jag vill mot vem som helst!” Även den mest härdade läsare häpnar över de utstuderade grymheter som Suetonius beskriver. Han förtäljer att Caligula fann stort nöje i att beskåda hur dödsdömda torterades och avrättades. Själv följde han förloppet njutande av mat och dryck. Suetonius menade att kejsaren var sinnessjuk; epilepsi har också nämnts som delförklaring.
I svensk litteratur har Viktor Rydberg skildrat Caligulas ökända illgärningar i
Romerska kejsare i marmor, inspirerad av Suetonius och andra författare. Namnet Caligula ger allmänt associationer till tyranniskt våld och nyckfull maktutövning. Detta rykte har i Sverige förstärkts genom Alf Sjöbergs film (Hets) 1944, efter manuskript av Ingmar Bergman. Här gjorde Stig Järrel en magnifik och med rätta legendarisk rolltolkning som den sadistiske latinlektorn med öknamnet ”Caligula”.
Camus Caligula kom först ut i bokform hos det franska förlaget Gallimard. Världspremiären på scenen dröjde till november 1946 och ägde rum på Göteborgs stadsteater, med Ingmar Bergman som regissör. För den svenska översättningen svarade Eyvind Johnson. Skådespelaren Anders Ek fick här sitt stora genombrott i titelrollen. Aftonbladets recensent David Hallén skrev målande: ”I Eks gestalt blev Caligula en clown och en akrobat vars hysteriska, hickliknande skratt dominerade scenen totalt.” Även för den unge regissören blev föreställningen en stor framgång. En roande skildring av repetitionsarbetet ges i Bergmans memoarer Laterna Magica, s. 175 ff.
Pjäsens blandning av existentialism och absurdism i förening med den historiska verklighetens bloddrypande detaljer har inbjudit till mer eller mindre spektakulära tolkningar och bearbetningar. Stycket har uppförts med både nakenscener och (oftare) med moderna kläder. I en föreställning på Burgtheater i Salzburg förekom en pangeffekt i form av tidelag mellan kvinna och häst. I regi av Pontus Stenhäll gavs Caligula 7/4 2014 på Helsingborgs stadsteater. Camus text var då kraftigt bearbetad med inslag av modern popmusik och Roms senatorer uppträdde som pappfigurer och leksaksdockor. Händelseförloppet ledsagades av återkommande referenser till modern politik. Michelis Koutsegiannakis fick Kvällspostens teaterpris för sin insats i titelrollen.
I skönlitterära skildringar av antikens värld är det brukligt att författarna söker ge en föreställning om egenarten hos den tid som beskrivs. Den skönlitterära texten innehåller då gärna både topografi och kulturhistoria. Så ej i Camus Caligula. Personerna är tidlöst allmänmänskliga och romersk lokalfärg har Camus ej eftersträvat. Av de fyra akterna utspelas tre i en sal i kejserliga palatset, en hemma hos Cherea som var ledare för sammansvärjningen mot Caligula. Miljön blir inte rumsbestämd. De agerande är instängda och avskärmade från yttervärlden, rädda och nervösa inväntar de den nyckfulle despotens oberäkneliga infall. Dramat är filosofiskt, inte historiskt.
I pjäsen omges Caligula av en anonym skara senatorer och patricier De önskar i tysthet hans död, men försöker rädda livhanken med servilt smicker. Det hjälper inte. En senator försäkrar att han skulle vilja ge sitt liv för kejsaren, vilken tar honom på orden och beordrar omedelbar avrättning. Camus låter Cherea sätta in våldsregementet i ett kronologiskt sammanhang som går utöver den romerska kontexten. Associationerna går oundvikligen till envåldshärskare som var verksamma även på Camus tid. Caligulas ideologi ”skulle betyda världens undergång ifall den fick segra”. Anspelningarna på Hitler och Stalin är nog så tydliga i pjäsen. Också de ”förvandlar sin filosofi till likhögar.” Det heter också med uppenbar syftning på författarens samtid att ”grunderna för vårt samhälle är rubbade” (28).
Sorl och vapenlarm kan höras, beväpnade vakter går ut och in, slavar uppträder som statister. I de akustiska effekterna ingår också ljud från cymbal och trumma. I den olycksbådande upptakten är Caligula ännu frånvarande men väntas hem efter tre dagar. Det antyds att kejsaren har varit en god härskare men man fruktar att han nu är otillräknelig efter att systern tillika älskarinnan Drusilla har avlidit. En gammal senator tolkar de närvarandes känslor: ”Men att vända upp och ner på hela Rom därför att hon har dött, det går över alla gränser” (9).
Vid sin återkomst beskriver sig Caligula som besviken idealist. Världen är absurd och alla människor dör olyckliga. Han ville en gång rättvisa, men det visade sig lika omöjligt som att ta ner månen. Som sadistisk massmördare går han till ytterlighet och sätter i gång en formlig orgie i grymhet. Som föredömen ser han gudarna, endast genom att inspireras av dem kan man bli deras like. ”Det jag beundrar mest hos mig själv är min okänslighet” konstaterar Caligula (67). Hans illdåd fyller en terapeutisk funktion: ”Det är lustigt. När jag inte dödar så känner jag mig ensam” (78). Att älska ingår inte i massmördarens föreställningsvärld, hans starkaste känsla är ”den ensammes gudomliga klarsyn” (82).
Camus har hos Suetonius hämtat flera exempel på Caligulas illdåd, därtill kommer produkter av den egna fantasin. Dit hör att i pjäsen mördar Caligula sin älskarinna Caesonia genom att strypa henne, och Camus låter honom också avliva en åldrig senator genom att köra in en krossad giftflaska mellan offrets läppar. I pjäsen är den döende kejsarens sista replik: ”Jag lever ännu!” Dessa slutord förekommer även hos Suetonius.
Hitler och Stalin aktualiseras ofta i pjäsen. De gamla senatorerna tror sig kunna kontrollera Caligula, om han beter sig klandervärt är det bara att avsätta honom. Samma naiva illusioner om Hitler hyste de tyska konservativa politiker som släppte fram honom till makten. Hitler var selektiv som massmördare. Han ville utrota vissa folk eller kategorier: judar, romer, invalider, homosexuella. Däremot hatade han inte ”arier”, tvärtom.
Stalins massmord riktade sig mot alla sovjetmedborgare. Ingen gick säker, vem som helst kunde dömas till döden eller slavarbete i Sibirien. Endast Stalin själv kunde känna sig trygg. Caligula tillämpar samma logik: alla är lika brottsliga och det är likgiltigt vem som döms. För båda envåldshärskarna gällde Caligulas syn på rättsväsendet: ”Domare, vittnen, anklagade, alla i förväg dömda!” (23). Både Hitler och Stalin såg det som nödvändigt att ”utrota alla opponenter och all opposition” (18). Caligula i Camus pjäs föredrar att uttrycka sig i monologer. Så även Hitler som älskade att likt Caligula hålla långa och omständliga utläggningar (bevarade till eftervärlden och publicerade som nattliga bordssamtal i Führerns högkvarter). Stalin gör inte samma ordberusade intryck.
Stalin och hans chefsbödlar tycks ha odlat en makaber form av skämtlynne på offrens bekostnad. ”Du ser ut som du vore på dåligt humör. Skulle det kanske vara för att jag lät döda din son?” Så frågar Caligula en gäst vid festbordet och den tilltalade kan endast svara:
”Inte alls, Caesar, tvärtom.” (31). Liknande dialoger lär ha varit vanliga under Stalins backanaler i Kreml.
Att Caligula anser sig vara framstående konstnär associerar ju till hötorgsmålaren Hitler. Caligulas slut som det beskrivs i pjäsen påminner om nederlagets Führer i bunkern : ”Makten ända till slutet, ensamheten ända till slutet” (58).
Slutet på pjäsen avviker från versionerna hos Suetonius och andra författare. Camus nytolkning går nämligen ut på att Caligula iscensätter sitt eget självmord. Han är då medveten att mördarna finns omkring honom. En lista som förtecknar mordkomplottens deltagare bränner han upp, utan att först läsa. Ensam i sitt palats tycker han sig förföljd av alla dem han mördat. Hans liv framstår som förfelat eftersom det var omöjligt att göra det omöjliga, att ta ner månen på jorden. ”Till historien Caligula, till historien” utbrister han då de beväpnade sammansvurna störtar in.
Caligulas fasansfulla regering började år 37 e.Kr. Samma år föddes blivande tyrannen Nero. Världshistorien har sina ironier.
CONNY SVENSSON
Citat efter Albert Camus Caligula. Missförståndet. De rättfärdiga. Albert Bonniers förlag 1957. Till svenska av Eyvind Johnson